Ett annat sätt att tänka
Vill du reagera på det här meddelandet? Registrera dig för forumet med några klick eller logga in för att fortsätta.

Helena berättar...

Gå ner

Helena berättar... Empty Helena berättar...

Inlägg  Admin lör jul 12, 2008 8:30 am

Helenas sifferångest har ett namn: dyskalkyli
Ur Ica-kuriren nr 49/2005
Publicerad: 2005-12-05
Av: Lovisa Härenqvist

Helena Frentzell har en bra utbildning och ett jobb som hon trivs med, men hon kan inte räkna ut vad hennes nya soffa kostar. Helena lider av dyskalkyli.


– Jag känner ofta att det här borde jag kunna räkna ut. Det är en press. Men nu säger jag högt att jag inte kan räkna, berättar Helena Frenzell.
Foto: Åsa Sjöström
Tänk att inte kunna räkna ut om man har fått rätt växel i affären. Eller hur dags man måste åka, för att komma fram i tid. Eller inte kunna resa bort själv, eftersom man inte kan läsa kartor. Trots att man är vuxen och alldeles normalsmart.
Det här är inte så ovanligt. Fenomenet kallas dyskalkyli, och är ungefär lika vanligt som dyslexi. Men mycket mindre omtalat.

En som vet är Helena Frenzell. När hon vill köpa en soffa som är nedsatt med 20 procent har hon ingen aning om vad det betyder.
– Jag får fråga min man Mikael.

Han har betytt mycket för den öppna inställning till sina svårigheter som Helena har i dag. Men det finns en gräns.
– Jag kan inte gå till banken och sköta ärenden, ryser hon. Det vore omöjligt att stå inför personalen och försöka förstå siffror och tal.
– Jag minns inte om jag någonsin har kunnat räkna. Men väldigt väl minns jag att jag trodde att fröken var arg på mig. Att inte kunna göra rätt, den känslan minns jag.

Lärarna visste inte hur de skulle hjälpa henne. Men med tiden lärde hon sig olika sätt att hantera tillvaron utan matematik.
– Man lär sig att låtsasräkna, se ut som om man tänker, medan man väntar på att någon annan ska komma på svaret. Jag minns en gång när jag och en kompis skulle köpa tyg. Vi stod på Ikea och skulle beräkna tygåtgång. Jag låtsades som vanligt. Men hon sa heller inget. Efter en stund insåg jag att hon också låtsades och väntade på att jag skulle säga svaret!

Och med tiden koncentrerade hon sig på annat än matte.
– Det är så frustrerande, när man inte kan. Enda sättet att slippa den vanmakten, är att koncentrera sig på något som man kan.

För Helenas del var det dansen. Med ofullständigt gymnasiebetyg utbildade hon sig till dansare på Balettakademin.
– Där är det ju ingen som räknar. Där märks det inte alls om man inte kan, skrattar hon.

Men när hon träffade Mikael, beslöt hon byta till ett yrke som skulle fungera för en familj. Första steget var att läsa in gymnasiet på komvux. Samtidigt tog hon ett extrajobb som kassörska.
– Det var total katastrof, berättar hon. Skulle jag slå in koden för bananer, 573, slog jag in koden för lösgodis i stället, 537. Det är klart att det inte gick an. Min chef förstod inte varför jag aldrig räknade kassan rätt, jag hade ju gjort ett ordentligt intryck.

Helena kunde inte heller förstå det.
– Jag hade på något sätt bestämt mig för att problemen hade vuxit bort.
Men efter tre dåliga högskoleprov var hon tvungen att erkänna för sig själv att hon hade ett handikapp som inte skulle gå över.

Med ett intyg från en specialpedagog kunde hon söka och komma in på utbildningen till arbetsterapeut, via handikappkvoten. Då var Helena 28 år, och fick tack vare intyget för första gången hjälp att gå vidare. Och hon kunde erkänna för andra att hon inte klarar siffror.
– Jag känner ofta att det här borde jag kunna. Det är en press. Men nu säger jag högt att jag inte kan räkna. Och det har lärt mig att kämpa.

Admin
Admin

Antal inlägg : 11
Registreringsdatum : 08-07-12

http://dyskalkyli.friendhood.net

Till överst på sidan Gå ner

Till överst på sidan


 
Behörigheter i detta forum:
Du kan inte svara på inlägg i det här forumet